Det är så oerhört onödigt att gå runt och oroa sig över saker och ting. Hittills i mitt liv har jag haft turen att alla problem, små som stora har löst sig till slut. Och det känns som att det oftast gör det. Jag har tur som har folk som ställer upp när jag behöver det. Men det är ju svårt att sluta oroa sig när den där klumpen sätter sig i magen och man bygger upp massa mardrömsscenarion i huvudet. Man glömmer liksom bort att man har folk runtomkring som faktiskt kan hjälpa till, bara man öppnar upp sig och säger vad man egentligen grubblar över! Och vips löser sig allt och man känner sig redan ett ton lättare.



 Tror jag behöver öppna mig lite oftare.